|
Fackföregningsmöten på en Kolbotten i Skogen!
Hagström är egentligen född i Åshyttan men kom redan som sjuåring till Gyttorp, där han som de andra barnen fick börja med att stoppa hylsor, som på den tiden var förbehållet gamla, kvinnor och barn. Gyttorp på den tiden var inte så särdeles likt Gyttorp av i dag. Några stugor här och där och så det lilla krutbruket, som sysselsatte några man med kruttillverkning, varvid det i första hand var bergkrut som tillverkades. De flesta, som bodde i Gyttorp på den tiden, arbetade i gruvan i Pershyttan. Under åren 1870-5 kom så järnvägen och satte med ens annat liv i bygden. Det var engelska ingenjörer, som ledde järnvägsbygget, och de hade till sitt förfogande några rallare av den "riktiga" sorten. Hagström minns hur man ungefär vid Bergsäng hade en s. k. "futt", där det serverades mat, öl och brännvin och där man också söp och slogs väldeliga med varandra eller de eventuella bondpojkar, som råkade komma ivägen för rallarsvingarna. Rallarna satte dock liv i bygden, även om de av de bofasta sågs med en viss skräck och ovilja, dock något blandad med beundran för deras kraftprestationer ifråga om arbete, när de var på det humöret. År 79 började Hagström på krutbruket. Det var minsann inte någon guld gruva. 70 öre om dagen för tolv timmars arbetstid var den lön han fick till att börja med. Även om kostnaderna för livsuppehället inte var så stora på den tiden, förstår man klart att det inte kunde bli många ören över för ynglingen. Han tog därför efter några år sin Mats ur skolan och började i stället i gruvan i Bergsäng, där han stannade i 16 år. Här var förtjänsten åtminstone något bättre. Cirka 500-600 kronor om året kunde en duktig gruvarbetare förtjäna. Och på det försörjde han hustru och barn. Det är ju givet att levnadsstandarden blev därefter. Bröd bakades ett par gånger om året, och till detta köpte man då och då hem en låda av Pellerins margarin, såvida man inte åt brödet som det var förstås, vilket nog var det vanligaste. När Hagström kom till gruvan, sysselsatte denna ett trettiotal man, men när han slutade endast ett tiotal. Här förekom också en fackförening som dock förde en tynande tillvaro, innan den helt försvann I samband med sviterna av storstrejken. Av händelser under dessa år minns Hagström särskilt den dag år 1901, då hela krutbruket flög i luften. Hagströms moder arbetade då i krutbruket men var som tur var inte i arbete vid själva explosionstillfället. Själv bodde Hagström med sin familj vid Knappstorp och, kommer ihåg allt som hände precis som om det skulte ha varit i går. Det var den 16 juli, en het och kvalmig dag, då hela luften stod still. Fru Hagström höll just på och bakade bröd då det kom en fruktansvärd knall, som skakade hela nejden. Varenda fönster ruta i hela Gyttorp gick sönder. Alla skyndade också mot explosionsplatsen, som var en enda rykande hög. Allt hade fullkomligt sopats rent, och de fyra som arbetat i krutbruket massakrerats ohyggligt. I begravningen deltog sedan i hela bygden, och olyckan väckte stor i förstämning i hela länet. Så kom Hagström själv på allvar in i krutbruksarbetet. Det hade sina fördelar gentemot det hårda gruvarbetet, men det var inte någon dans på rosor precis. Den politiska och den fackliga rörelsen hade börjat så smått, och de som hade djärvheten nog att ställa sig i spetsen för organisationerna, trakasserades på allt sätt av arbetsledningen. Hagström minns hur de första 1:a majdemonstrationerna organiserades. Då samlades man i Gyttorp, och sedan marscherade man i samlad trupp till Nora. Vid Hagby mötte man arbetare från Ås, och så gjorde man gemensam inmarsch i den lilla idyllen Nora, vars borgare inte hade så särdeles höga tankar om "socialistera". 1913 bildade man fackförening. Det var inte så många medlemmar, men de var desto mera aktiva och intresserade. Mötena fick man ju inte hålla inom bolagets hank och stör, utan dem var man hänvisad att hålla ute i skogen. Då samlades man på en kolbotten vid Kopparbäcken, och där gjorde man upp krigsplaner mot bolaget och "tjuvsamhället" i övrigt. Så småningom fick man möjligheter att ha sina möten i ordenslokalen Nordstjärnan och det betydde givetvis en hel del. Numera har ju inställningen från bolagsledningens sida svängt helt och hållet och man har insett fördelen av att ha en organisation att förhandla med. Därför har bolaget också upplåtit föreläsningssal till fackföreningens och arbetarekommunens möten, vilket organisationerna givetvis uppskattar. Så nog har tiden ändrat sig allt, tycker Hagström. Och så berättar han om ett av dessa möten ute i skogen. Det var en mörk höstkväll och blåste ganska kallt. Som skuggfigurer dök arbetarna upp var och en från sitt håll på den lilla kolbottnen. Det gällde att resonera om vad man skulle göra åt bönderna, som tog så hutlöst betalt för de lägenheter, de hyrde ut åt gruvarbetarna eller krutbruksarbetarna. Inte brydde de sig heller om att rusta utan skulle man ha tapetserat fick man bekosta den saken själv. Vad mötet fattade för beslut, minns inte Hagström men nog var det en viss revolutionsstämning under granarna när man gick hem. Bönderna blev också lite medgörligare så småningom. År 1917 var Hagström själv nära att få sätta livet till vid en explosion i Nitroglycerinfabriken. Den 3 mars arbetade han och en kamrat med en stor kärna av bly, på vilken ett luftrör skulle mejslas bort. Kamraten Gustaf Erlandsson förde just mejseln, då en gnista troligen bildats och en stark explosion följde. En vass blyskärva for upp och skar av halspulsådern på Erlandsson, som förblödde. Själv slapp Hagström undan med blotta förskräckelsen, men en annan blyskärva hade susat alldeles förbi ansiktet på honom. Så gick åren och en nyare tid bröt fram över Gyttorp. Företaget växte och i takt därmed också arbetarrörelsen. Själv kom Hagström inte att delta så aktivt i föreningsarbetet, men det intresserade honom och han var en flitig mötesbesökare. År 1931 fick Hagström medalj av bruket för lång och trogen tjänst, och året därpå slutade han i själva nitroglycerinfabriken. Sedan gick han dagsverken under ett par år till sommaren 1934, då han gjorde det definitivt sista arbetet åt bolaget. Men då hade detta också utvecklats från det lilla krutbruket med 6-7 man till den stora omfattande anläggning det i dag utgör. I samband med bolagets jubileum tillkom pensionärshemmet eller "jubileumshemmet", som det i dagligt tal kallas.
Union Meetings in a
Coalmaking Hut in the Forest
Over a cup of coffee in the retirement home of the nitroglycerine factory in Bergsäng several kilometers from Gyttorp I obtained the story of how a labor union came to Gyttorp, how it got through hardtimes and grew strong there. It is old retired Karl Hagström now in his 84th year, but still healthy and alert who is relating this while his friendly and generous wife serves the table and off and on adds some points when Hagström's memory fails. I also got the story of how true friendship throughout life overcomes poverty, need and hardship. He raised eight children all living with good positions in society although at some times they hardly had salt for their potatoes. Now in their old days the couple are living well in the retirement home where they have one room and a kitchen. They have access to a shared larger room if necessary which they use when the children come for a visit, Ms. Hagström says. Hagström was born in Åshyttan, but already as a 7 year old he came to Gyttorp where he and the other children began to prepare gunpowder for shells which was done at that time by mostly old women and children. Gyttorp in those times was different than today, only a few houses here and there, and the gunpowder company which employed a few men in manufacturing the gunpowder. It was mostly "Berg" gunpowder that they made. Most people who lived in Gyttorp at that time worked in the mine at Pershyttan. During the years 1870-75 the railroad came and the surrounding area became more lively. English engineers supervised the building of the railroad and "Rallararna" (special railroad workers who laid in the cross ties and rails) came with them. Hagström remembers a place situated about where Bergsäng was, a "Futt" where they served food, beer and acquavit where they were drinking and fighting with each other as well as some of the local farm boys who happened to come by. The "Rallararna" put life into the area even though the local residents were somewhat cautious of them. They were respected for their hardwork. In 1879 Hagström began to work in the gunpowder company and it was certainly not a gold mine. He started with 70 ore per day for a 12 hour day. Even though the cost of living was not great at that time, you can understand clearly that there was not many ore left for the young man to live on. Therefore, after a few years he took his son Matts out of school and went to work in the mine in Bergsäng where he worked for 16 years. Here his salary was a little better. A good mineworker got around 500 to 600 kronor per year. On this salary he could support his wife and children. The standard of living followed the amount of salary. Bread was baked a couple of times per year. From time to time they bought a box of Pellerine's margarine, but most of the time they ate the bread alone. When Hagström came to the mine, there was about 30 people working there, but when he left only about 10. They had a workers union there, but it was inactive and completely disappeared after a strike. Of the events during these years Hagström remembers the day in 1901 when the gunpowder company blew into the air. Hagström's mother [Stina Lindblad Henriksson] worked at the time in the gunpowder factory, but was lucky not to have been at work at the occasion. Hagström lived himself with his family at Knapptorp and remembers everything as if it were yesterday. It was the 16th of July, a hot and humid day, when the air was still. Ms. Hagström was busy baking bread when there was a horrible noise which shook the whole countryside. Every window in all of Gyttorp was shattered. Everybody hurried toward the site of the explosion where there was a lot of smoke rising up. Everything was swept completely clean and the four workers in the factory were massacred. Everybody in the community attended the funerals and the accident was sadly felt all over the county. And then Hagström started to take part in the gunpowder factory. The good thing about it was that it was better than the mine work, but it was no bed of roses. Political and union movements started a little bit and the people who had the courage to be in the lead were harrassed in several ways by the management of the company. Hagström remembers how the first of May demonstrations were organized. Then they gathered in Gyttorp and marched together in a group to Nora. At Hagby they met workers from Ås and then they together marched into the idyllic village of Nora where the people had no special high regard for the Socialists. In 1913 they organized a workers union, there were few members, but the few were very active and interested. Meetings were forbidden on company property and they were advised to meet privately in the woods. There they met in the coalhuts (small buildings used for slowly burning wood into charcoal) and there they made their "war plans" against the company and the "thief society" in general. As time went on they acquired the opportunity to meet at the Northstar meeting hall and that meant a lot to the movement. But now the opinion from the company's leadership had turned around and they realized the advantage to have such an organization of workers to deal with. Therefore the company agreed to let the union and workers organization to use their lecture hall which the organizers appreciated. So Hagström thinks that the times have changed. Then he told of the meetings in the woods. It was a dark fall evening and the wind was cold as shadowy figures appeared from several directions to meet in the coalmaking hut. The plan was to talk about what they were going to do about the farmers who wanted too much money to rent apartments to the miners and gunpowder factory workers. They didn't care about maintaining the apartments so if you wanted wallpaper the workers had to buy it themselves. The conclusions from the meeting, Hagström cannot remember. However, there was a certain revolutionary spirit under the pine trees as they walked home. After that the farmers became more cooperative as time went on. The year was 1917 when Hagström almost lost his life in another explosion in the nitroglycerine factory. The 3rd of March he was working with a friend with a big piece of lead. They were moving an airhose mechanically and when his friend Gustav Erlansson was moving the tool there was a spark which ignited a big explosion causing a very sharp fragment of lead to cut an artery in Erlansson's neck and he bled to death. The shocked Hagström escaped as another piece of lead flew in front of his face. So the years past and newer times came to Gyttorp, the company grew and the workers movement grew with it. Hagström was no longer taking such an active part in the union work, but it continued to interest him and he was a steady participant in the meetings. In the year 1931, Hagström received a medal for his long and faithful service and the next year he stopped working in the nitroglycerine factory. He then worked a few years until the summer of 1934 when he did his last work for the company. The little gunpowder company had grown from six or seven men to the big enterprise it is today. At the same time the company had a jubileum they established a retirement home called the "jubileum's home" and here Hagström and his wife moved in 1939. They like it very much there. They live there rent free and besides his social security, Hagström has also a little pension from the company. So now they have it good he thinks. "When the new social security program comes, we will live like kings" Ms. Hagström said. Ms. Hagström says she used to like Per Albin, but since he passed away she favors Gustav Moeller. He is anyway, one of us, she thinks, and let Tingsten and Ohlin say what they want. For Ms. Hagström, politics has never played as big a role as it has for the men. She is warmly religious, but she tells her political opinions. The workers they have to stick together, she says, that is her party program. And that a hard life of hard work, poverty and hardship has taught her. With that explanation of her program ringing in your ears, we leave the veteran Hagström and his little old lady.
From The Örebro Kuriren 21 Feb 1947: Gamla gardet berättar II. Hagström was the second greatgrandfather of Maria Kristina McKeehan, daughter of the website author. See the Hagström Family Saga Origin of Kristina Olsdotter Lindblad Min Släkt På Fädernet English Translation Pending
Om min släkt visste jag ju en del förut, därför att min, far och farfar och även andra berättat. Men denne man visste tydligen mer än alla andra om min släkt och han ville gärna jag skulla få del av hans kunskap. Den säregna stämning, som grep en här ute i skogen, förlänade ännu mer av sagoskimmer över dén släktkrönika, som han delgav mig. Den förste av släkten kom i slutet av 1700-talet till Järnboås och han hette Jerker, påstod ha n och denne Jerker bosatte sig vid Yxsjön och tog sig namet Lindblad. Denne Jerkers son hette Per och denne hade en son Olof, som var min farfars far. Det visste jag ju att min farfar tidigare kallade sig Erik Olsson Lindblad. Och jag kändet också till att min farfars far, när han gick vall; täljde och fogade samman en kista, som farfar använde som dokumentskrin, och att den kistans innerlock var inristat ett OPSLB, som borde, uttydas Olof Persson Lindbläd. Efter hand lärde jag känna ännu mer om min släkts öden såsom den múntliga traditionen bevarat. Vid ett bordssamtal i Uppsala berättade jag lite om denna muntliga tradition och väckte stort uppsende bland mina kamrater. En sade t.o. m: För mig . börjar sagans natt redan med mormor och farfar." Belåten med en sådán muntlig släkttradition kunde jag då sannerligen vara och jag nöjde mig med detta ända tills jag skulle fylla 50 år och av tidningsmän tillfrågades om mitt ursprung. Det vár ju dumt att inte veta lite mera med sakerhet; om min släkt. Därför vände jag mig till Landsarkivet på Uppsals slott och började forska i gamla kyrkbocker. Nu kom jag inte aningslöst utan fullt medveten hade jag klart för mig vad jag gav mig in på. Men inte anade jag då när jag första gangen stretade uppför slottsbacken att verklig heten skulle vara så mycket underbarare an sagan. På sitt sätt var det riktigt att Lindbladarna kom till Järnboås i slutet av 1700-talet. Någon Jerker fanns det däremot inte. Men min släkt på fädernet har funnits i Järnboås och.därtill i Lindesby så långt tillbaka det finns kyrkböcker. Jag har fortsatt i Kammararkivet i Stockholm för att i jordeböckerna söka följa släkten bakåt. Vad jag hittills utrönt har släkten funnits i Lindesby åtminstone sedan mitten av 1600 talet, och det roliga är att de funnits där även under tidigare i århundraden. Enligt gängse namngivningssed kan jag sluta mig till att den förste i släkten hette Sven. Han är min farfars farfars farfars far. Sven hade en son Olof Svensson och denne Olof hittade jag i olika böcker och bl. a. i födelseboken för 1736 såsom far till den Olof som föddes den 27 dec i Björnbekstorp och som kristnades, den 30 dec. i närvaro av Nils Svensson i Vilstentorp och Israel Ericsson i Lindesby med hustru och pigan Anna Ericsdotter i Lindesby. Olof Svensson har troligen dött mycket tidigt kanske innan sonen Olaf föddes ty ganska snart benämnes Olof Olsson styvson till Jonas Olsson vid Yxsjötorp. Modern hette Catharina och var född 1697. Som ogift bar hon efternamnet Jacobsdotter. Olof Olsson anges vid sin död 1797 som bergsman ifrån Lindesby och gift i 30-årsäldern med Catharina Hansdotter ifrån Vassland. De hade fem söner men 2 dog i unga år. Olof var vid sin död endast 61 år och hustrun dog först 1809 vid 74 års ålder. Catharina var dotter till bergsmannen Chrisma Hansson. På samma sida som Chrisma Hanssons familj är upptagen i husförhörslängden star en familj von Gierdes och i den familjen fanns en dotter Christina Dorothea i Catharina Hansdotters ålder. Christina von Gierdes gifte sig med kopparslagarmastaren Mathias Arelius i Nora. Nar Olof Olssons andre son Petter vid 14 ars ålder flyttade till Nora fick han bo hos Arelius och gå i lära hos honom. I husförhörsboken 1785-1790 i Nora står det om gossen Petter Olofsson f. 24 dec. 1773. I nästa bok kallas Petter Olafsson för Lindblad och han betecknas som lärling. Han stannade hos Arelius i 8 år och kom som 22-årig kopparslagargesall tillbaka till Järnboås 1795. Det är därfor man kan säga att Linbladarna kom till Järnboås i slutet av 1700-talet. Som yrkesman hade han tydligen tagit tillnamn men med stark anknytning till sin hemby Lindesby. Kopparkärl av alla de slag behövdes vid denna tid och han hade säkert fullt upp att gora, men da fadern dog 1797, om inte förr, övertog han faderns gård och kallas sedan bergsman. Han gifte sig med Stina Pehrsdotter Ramberg fran Gölesgården och de begåvades med 5 barn, 3 pojkar och 2 flickor, men 1 pojke och 1 flicka dog tidigt och hustrun Stina avled redan 1814. Av sönerna intresserar mest sonen Olov, född 1809 den 15 nov. min farfars far. Petter Lindblad gifte om sig 1822 med bergsmansdottern Anna Hansdotter från Grangshyttan. I detta senare gifte föddes sonen Israel. Petter Lindblads åldste son Per blev sockenskomakare och hade ett par drängar. Sonen Olof var drang hos Israel Larsson, Lindesby Nr 6, och bodde också vid Smålandstorp innan han blev ägare av torpet Damsjöåsen 28 år gammal gifte han sig med den 20-åriga Maria Olsdotter, dotter till bergsman Olov Ersson i Tolfsbörd. Makarna hade 3 döttrar och 4 söner. Yngste sonen och yngsta dottern dog i späd ålder. Makarnas fjårde barn föddes den 29 dec. 1847 och kallades Eric. Han döptes redan foljande dag. Faddrar var bergsmannen Hans Hansson och hans hustru, Ysxjötorp pigan Stina Caisa Olsdotter i Smålandstorp samt drängen Eric Persson i tjänst hos Olof Persson Lindblad. Erik född 1847 var min farfar. Han gifte sig med bergsmansdottern Christina Lovisa från Björnboda i Hjusjö och dotter till Johannes Ersson och hans hustru Maja Lisa f. Lindqvist. Min farmors morfar, Eric Lindqvist, var född 1768 i Ljusnarsberg, men hennes mormor var född i Hjulsjö 1769. Eric Lindblad född 1847 dog 1939, 92 år gammal. Min släkt har sålunda i allra högsta grad djupa rötter i västra Vastmanland. Sedan århundraden har min fader fötts levat och bott i Järnboås och i Lindesby ha de ägt och brukar jord genom århundraden. Och fortfarande äger vi några tunnland jord i Lindesby, våra faders jord. Kristina (Stina) Olsdotter Lindblad was the fourth greatgrandmother of Maria Kristina McKeehan, daughter of the website author. Stina Lindblad married Henrik Henriksson, they were the parents of Karl Hagström, see the Hagström Family Saga) |
Hit flyttade Hagström och
hans hustru in 1939, och där trivs de utmärkt. De bor hyresfritt, och förutom sin
folkpension har Hagström också en liten pension från bolaget. Så nu har man det bra,
tycker han. När sedan de nya folkpensionerna kommer, ja då får man det ju riktigt
kungligt, tycker fru Hagström, som inte sticker under stol med att hennes idol nu sedan
Per Albin gick bort är Gustaf Möller. Han är i alla fall en av de våra, tycker hon,
sedan må den där Tingsten och den där Ohlin säga vad de vill. För fru Hagström har
politiken aldrig spelat samma stora roll som för mannen, hon är varmt religiös, men hon
dagtingar inte med sin politiska uppfattning. Småfolket måste hålla ihop! Det är
hennes partiprogram och det har ett långt liv i hårt arbete, fattigdom och
besvärligheter lärt henne. Med den programförklaringen ringande i öronen lämnar jag
veteranen Hagström och hans gumma. Fyrbåkar i människolivet! J.H.
Aningslös om vad den
dagen skulle avslöja för mig, kom jag, för snart 30 år sedan till Eck Håns i Yxsjön.
Det var en alldeles vindstilla, mycket varm sommardag och i tystnaden hörde jag de
flitiga myrorna rastlöst arbeta. Ingen var hemma. Men när jag noga lyssnade, hörde, jag
ett svagt ljud från en såg borta i skogen och därför gick jag över åkrarna och
sökte mig till avverkningsplatsen. Och där var mycket riktigt Eck Hånse, som jag ville
träffa, emedan jag höll på med dialektuppteckning för Landsmålsarkivet i Uppsala. Jag
hjälpte till med sågandet av hemveden, men efter en stund satte sig mannen att vila och
lutade sig lite bakåt mot en stubbe, så att han liksom såg upp mot den sommarblå
himmelen och började därefter tala, inte om mina uppteckningar, som annars, utan nu om
min fars släkt.